Jag har ett stort kärleksdilemma och vore tacksam för råd. Jag är tillsammans med min pojkvän sedan 5 år och vi bor ihop sedan några år i vårt gemensamma hus. Jag tycker otroligt mycket om honom, han är otroligt snäll och rar och gör allt för mig. Han är duktig, glad, trevlig och älskar mig mycket osv. Men jag har aldrig känt någon passion direkt, mer ömhet och att vi trivs tillsammans och har planer ihop. Livet tillsammans blev snabbt vardag och alltför stabilt. Jag tycker inte vi har så jättemycket att prata om men vi har inga problem heller. Han är ca 10 år äldre än mig och trivs jättebra som vi har det. Jag var lite deprimerad och ledsen över allt men sen åkte jag utomlands och arbetade i 15 månader och träffade under denna tid en annan man som jag blev extremt förälskad i och han i mig. Äntligen fick jag känna hur det känns att vara riktigt kär, passionerad och galen! Vi inledde ett seriöst kärleksförhållande trots att jag redan var upptagen. Trots långa förhållanden innan hade jag aldrig varit kär på riktigt innan honom, kände jag. Jag bodde ihop med den nya mannen nästan hela tiden utomlands och det var underbart. Vi har väldigt lika värderingar men är som personer väldigt olika, nästan motsatser, och har alltid massor att prata om och tiden bara rinner iväg. Passionen gick inte över utan blev bara starkare under de 15 månaderna. När arbetstiden utomlands var över lämnade vi varann med löften om att snart ses igen och att vi ett halvår senare, när hans studier är slut, ska flytta tillsammans till ett tredje land (neutral mark). Han vet om att jag hade ett seriöst förhållande innan jag flyttade men tror att jag ska välja bort det. Det var jag också helt säker på när jag åkte.
Men nu är det så mycket svårare att välja hur jag ska göra. Min pojkvän i Sverige vet ingenting och är superglad över att jag är hemma igen och kommer nog inom överskådlig framtid vilja ta vårt förhållande till nästa steg. Min första impuls när jag kom hem var att berätta allt för honom och sedan se. Då verkade det som en omöjlighet att bo ihop med honom igen och bara att han rörde vid mig kändes obehagligt. Men nu har jag varit hemma ett tag och vant mig igen, allt är lugnt och bekvämt. Sex och närhet känns dock inte så bra. Jag kan inte bara berätta allt, han skulle bli så extremt ledsen och jag känner mig så självisk när jag tänker på att det bara skulle lätta mitt dåliga samvete men få hans hjärta att brista att veta om allt. Jag vet inte vad jag ska göra eller vem av dem jag vill ha mest egentligen. Det som jag har med min pojkvän är stabilt och sött, men tråkigt. Det kommer att vara för evigt om inte jag gör slut och jag vet exakt hur det skulle se ut imorgon, om 5 år, om 10 år. Det som jag har med den nye är spännande och vackert, men är det möjligt? Vi kommer från två olika länder och det enda vi vet är att vi har det underbart ihop och han är villig att lämna allt för att få vara med mig. Han får mig att drömma och längta.
Jag kan inte tänka mig tanken på att lämna någon av dem just nu. Om en av dem inte fanns skulle jag med all säkerhet kunna leva lycklig (men på olika sätt) med den andre resten av livet. Men nu finns de båda och jag älskar dem båda men på olika sätt. Dagarna går och jag grubblar och grubblar men kommer aldrig till någon lösning. Olika dagar lutar jag åt olika lösningar beoende på hur jag känner mig, men allt verkar hopplöst. Det finns ingen bra lösning, verkar det som.
Snälla, ge mig något råd som kan kasta nytt ljus på min trassliga situation och på hur jag kan gå till väga.
Passioner blir sällan långvariga och en man kan inte ge dig allt du behöver. I vilket land har du själv bäst utvecklingsmöjlighet, när det gäller yrke, vänner och intressant liv?