Hej
Jag tror att man för eller senare kommer till den punkten i sitt liv där man försöker stanna upp, förstå varför saker och ting blev som de blev, varför man själv är som man är och gör som man gör. För somliga kanske detta sker regelbundet under hela livet, men för min del har jag alltid skjutit saker och ting framför mig eller lagt locket på. Ofta har det känts som om man bara rusar på, väntar på att livet ska börja och man då ska ta tag i allt, trots att man faktiskt står mitt i livet. Hur det nu än är känns det som det definitivt är dags för mig att ta tag i mitt liv och för rättsida på saker och ting.
Jag är en 35-årig man, far, make, akademiker samt combi, villa och rubbet. Dock har jag en mycket annorlunda uppväxt som tvångsomhändertagen, barnhem och fosterhem, psykisktsjuk mor, far med alkoholproblem samt föräldralös tidigt. Detta medför naturligtvis att man har sina egenheter, som man är mer eller mindre medveten om. Egentligen har jag haft, i alla fall vad jag själv tror, få problem tills jag själv fick familj och barn. Man brukar ju säga att man upplever sin egen barndom på nytt när man får barn. Det är väl kanske det jag gör och ovanan att vara så nära andra på ett nytt vis, jag är inte riktigt hemma i det ”vanliga” familjelivet. Jag har svårt att hålla humöret i olika situationer och vet inte riktigt hur man ska vara. Kort och gott jag är kass på familjeliv, vilket vi alla lider av. Likaså har jag ett konstigt förhållande till mat då det aldrig fanns mat hemma när jag växte upp. I grund och botten ligger nog att jag inte tagit mig tid att göra upp, eller ens inse att det kan ligga ett problem i min uppväxt och mitt tidigare liv. Det är väl först nu de senaste åren/året jag börjat förstå att min bakgrund inte är direkt normal. Frågan är vart jag vänder mig, jag är ju inte sjuk om man ser det så. Jag skulle vilja ha någon som är kompetent och kan känna förtroende för att prata med, gärna med någon form erfarenhet av liknande fall. Vet ni någon vore jag tacksam.