Min Pappa har en narcisistisk personlighet?

Hej!
Jag orkar inte skriva om allt vad jag har upplevt under 40 år som är förknippat med min Pappa. Men jag kan ju beskriva några ord som jag själv har använt då jag beskrivit honom för andra. "Han beter sig som om han (och hans familj) är solens mitt. Jag uppfattar det som om han inte har någon som helst insikt om sitt beteende." Jag har känt mig verbalt använd av honom i alla år, jag är 53 nu. Han speglar sig i sin omgivning, ev. extra mkt i mig som aldrig vågat säga ifrån. Han har lamslagit familjen vid middagsbordet så många gånger då han kommit igång med sina orerande monologer om att just Han kommit på något som ingen annan sätt eller förstått. Ofta udda ämnen som andra personer kan ha svårt att sätta sig in i. Han är den som ska tala om när någon är otroligt bra eller otroligt dålig, på ett sätt så att ljuset ändå faller på honom. Han kan vara både otroligt trevlig och charmant samtidigt som han ibland är otroligt plump och saknar mellanmänsklig insikt i vanligt umgänge. Jag upplevde det som om varje gång jag kom hem till föräldrarhemmet så skulle någon ny frustration eller åsikt ventileras utan utrymme eller frågor om vad jag kunde tänkas tycka. Jag var bara en spegel. Periodvis var jag som luft eller vatten, då var det min man som var intressant. Jag är så fylld av återhållen vrede som jag aldrig vågat ge utlopp för. jag har jobbat otroligt mycket med min känslor de senaste 2½ åren i samband med utmattningsymdrom, för att lösa upp denna oerhörda knut av ilska och vrede. Men ännu inte lyckas. Jag har varit och är fortfarande rädd för honom. Nu när jag på allvar inser att han kanske har en narsicistisk diagnos, förstår jag ännu bättre att han inte har, eller skulle ha någon förståelse eller insikt om jag lät honom veta hur jag haft det och hur dåligt jag mått i 40 år. Om jag ska vara ärlig så tycker jag inte om min Pappa och skulle kunna tänka mig att aldrig har kontakt med honom mer. (Men jag vet inte hur jag skulle våga förmedela det). Men samtidigt så ger det kanske konstiga signaler till mina egna barn som ser honom ur ett annat perspektiv. Hur kommar jag ur denna rävsax?