 |
|
|
Lillemor Ohlsson
|
Organiser Forum:
|
Lillemor Ohlsson
(1)
VARFÖR!!
Till att börja med!
Jag är en ensamstående dam i sjuttioårsåldern och pensionerad sedan flera år tillbaka. Jag har aldrig varit gift och har heller inga barn. Numera är jag mycket nöjd med tillvaron. Jag har en trivsam bostad, en trea i ett naturskönt område utanför en mindre stad. Jag har kolonilott, fiskar, skriver och målar samt glor på TV-deckare, ibland till långt in på småtimmarna medan jag ligger och slöar. Några sömnproblem har jag dock inte.
Mitt umgänge är mycket begränsat, jag är en gammal enstöring som tycker om att gå och rota för mig själv och min ensamhet är numera självvald. Kanske har jag en viss social fobi, vantrivs om det är för mycket folk men tycker nog att jag har läget under kontroll.
Det har inte alltid varit så. Jag for mycket illa under uppväxtåren och funkade inte så bra i arbetslivet. Ansågs nog duktig men smalt inte in och ombads ständigt säga upp mig för att få ett betyg och i mitten på åttiotalet ordnade en läkare en förtidspension. Jag var då fyrtiosex år och hade då sedan länge förlorat räkningen på alla de arbetsplatser jag blivit uppsagd ifrån.
Under de sista tio åren i förvärvslivet, jag arbetade på kontor, drog jag mig fram på kortare vikariat genom bemanningsföretag samt på studiemedel och när jag fick min förtidspension var jag skyldig Studiemedelsnämnden 350 000 vilket då avskrevs.
Under mitt yrkesverksamma liv, jag var då bosatt i Stockholm, som sträckte sig över tjugofem år samt universitetsstudier var jag på ständig kollisionskurs med psykiatrin, både den custodiella såväl som den individcentrerade, det vill säga samtalsterapi och jag har nog blivit utkastad från varenda samtalsterapeut och spåkärring i hela Stockholm under sextio- och sjuttiotalet.
Jag ville ha samtalsterapi men ansågs inte mottaglig för den formen av terapi och rekommenderades istället medicinering. Vid flera tillfällen hängde det tvångsintagning i luften men eftersom jag inte var aggressiv så kunde de inte tvinga mig.
När jag inte lyckades få samtalsterapi, St Lukasstiftelsen avvisade mig på ett mycket kränkande sätt, beslöt jag mig för att skriva av mig mina traumatiska upplevelser i en självbiografi, en never-ending-story på tusentals sidor som förmodligen aldrig någon kommer att läsa. Från början som en ren trotsreaktion mot det kränkande bemötande från St Lukasstiftelsens sida som jag utsattes för. Jag blir alltid envis och påstridig när jag möter motstånd av det slaget.
Till att börja med målade jag av mig, jag målade symboliskt, lånade material ur sagovärlden och ur mina egna drömmar tills en läkare råkade få se mina alster och ville lägga in mig för medicinering. Han misstänkte en begynnande schizofreni, jag var då tjugotre år och han talade om ett patologiskt överutvecklat färgsinne. Han var min chef, jag pryade då som läkarsekreterare. Jag flydde hals över huvud, fick förresten sparken även där.
New Age, yoga, meditation... jag lärde mig hålla truten om sådana saker. Jag har aldrig sysslat med droger eller alkohol och jag tillhör den där jobbiga sorten som fortsatt att vägra "namnam" det vill säga psykofarmaka, lyckopiller.
Självhjälp istället för "namnam." Finns det någonting som får samtalsterapeuter att slå bakut så är det ordet "självhjälp" när man inte anses mottaglig för samtalsterapi. Psykiatrikern och kroppsläkaren skiter väl i vad jag håller på med, men själasörjarna, St Lukasstiftelsen, holisternaslår bakut. "Det där, det har vi väl inte tid att sitta och läsa!!!"
"Jag har aldrig sagt att ni ska läsa det."
"UUUUT!!!"
Varje människoliv är en roman. "Snälla mamma, låt kärringen hålls! Åttiofem procent av svenska folket sitter och skriver sina självbiografier och alla har de ett gemensamt, att de är lika trååååkiga som de som skriver dem, och det förstår du väl mamma, att när kärringen inte längre finns mer så går ju vi anhöriga bara in och förstör det hon skrivit." Min släkting är reporter så hon vet vad hon snackar om.
Sista kontroversen hade jag när jag köpte datorn. "Finns det ordbehandlingsfunktion?"
"Eh, mnej! Behövs en sådan?"
"Ordbehandlingsfunktionen är den viktigaste funktionen på datorn. Allt annat skiter jag i. Och jag ska ha en rejäl hårddisk, en riktig dokumentslukare!"
"Det är förstås skönt att skriva av sig," sa en annan kund förläget, en ung tjej i tjugofemårsåldern.
Jodå, jag fick vad jag ville ha till sist. Fast den här gången rörde det sig om en försäljare av datorer alltså ICKE en samtalsterapeut.
VARFÖR???
|
|
information - Lillemor Ohlsson
|
|
VARFÖR!!
Till att börja med!
Jag är en ensamstående dam i sjuttioårsåldern och pensionerad sedan flera år tillbaka. Jag har aldrig varit gift och har heller inga barn. Numera är jag mycket nöjd med tillvaron. Jag har en trivsam bostad, en trea i ett naturskönt område utanför en mindre stad. Jag har kolonilott, fiskar, skriver och målar samt glor på TV-deckare, ibland till långt in på småtimmarna medan jag ligger och slöar. Några sömnproblem har jag dock inte.
Mitt umgänge är mycket begränsat, jag är en gammal enstöring som tycker om att gå och rota för mig själv och min ensamhet är numera självvald. Kanske har jag en viss social fobi, vantrivs om det är för mycket folk men tycker nog att jag har läget under kontroll.
Det har inte alltid varit så. Jag for mycket illa under uppväxtåren och funkade inte så bra i arbetslivet. Ansågs nog duktig men smalt inte in och ombads ständigt säga upp mig för att få ett betyg och i mitten på åttiotalet ordnade en läkare en förtidspension. Jag var då fyrtiosex år och hade då sedan länge förlorat räkningen på alla de arbetsplatser jag blivit uppsagd ifrån.
Under de sista tio åren i förvärvslivet, jag arbetade på kontor, drog jag mig fram på kortare vikariat genom bemanningsföretag samt på studiemedel och när jag fick min förtidspension var jag skyldig Studiemedelsnämnden 350 000 vilket då avskrevs.
Under mitt yrkesverksamma liv, jag var då bosatt i Stockholm, som sträckte sig över tjugofem år samt universitetsstudier var jag på ständig kollisionskurs med psykiatrin, både den custodiella såväl som den individcentrerade, det vill säga samtalsterapi och jag har nog blivit utkastad från varenda samtalsterapeut och spåkärring i hela Stockholm under sextio- och sjuttiotalet.
Jag ville ha samtalsterapi men ansågs inte mottaglig för den formen av terapi och rekommenderades istället medicinering. Vid flera tillfällen hängde det tvångsintagning i luften men eftersom jag inte var aggressiv så kunde de inte tvinga mig.
När jag inte lyckades få samtalsterapi, St Lukasstiftelsen avvisade mig på ett mycket kränkande sätt, beslöt jag mig för att skriva av mig mina traumatiska upplevelser i en självbiografi, en never-ending-story på tusentals sidor som förmodligen aldrig någon kommer att läsa. Från början som en ren trotsreaktion mot det kränkande bemötande från St Lukasstiftelsens sida som jag utsattes för. Jag blir alltid envis och påstridig när jag möter motstånd av det slaget.
Till att börja med målade jag av mig, jag målade symboliskt, lånade material ur sagovärlden och ur mina egna drömmar tills en läkare råkade få se mina alster och ville lägga in mig för medicinering. Han misstänkte en begynnande schizofreni, jag var då tjugotre år och han talade om ett patologiskt överutvecklat färgsinne. Han var min chef, jag pryade då som läkarsekreterare. Jag flydde hals över huvud, fick förresten sparken även där.
New Age, yoga, meditation... jag lärde mig hålla truten om sådana saker. Jag har aldrig sysslat med droger eller alkohol och jag tillhör den där jobbiga sorten som fortsatt att vägra "namnam" det vill säga psykofarmaka, lyckopiller.
Självhjälp istället för "namnam." Finns det någonting som får samtalsterapeuter att slå bakut så är det ordet "självhjälp" när man inte anses mottaglig för samtalsterapi. Psykiatrikern och kroppsläkaren skiter väl i vad jag håller på med, men själasörjarna, St Lukasstiftelsen, holisternaslår bakut. "Det där, det har vi väl inte tid att sitta och läsa!!!"
"Jag har aldrig sagt att ni ska läsa det."
"UUUUT!!!"
Varje människoliv är en roman. "Snälla mamma, låt kärringen hålls! Åttiofem procent av svenska folket sitter och skriver sina självbiografier och alla har de ett gemensamt, att de är lika trååååkiga som de som skriver dem, och det förstår du väl mamma, att när kärringen inte längre finns mer så går ju vi anhöriga bara in och förstör det hon skrivit." Min släkting är reporter så hon vet vad hon snackar om.
Sista kontroversen hade jag när jag köpte datorn. "Finns det ordbehandlingsfunktion?"
"Eh, mnej! Behövs en sådan?"
"Ordbehandlingsfunktionen är den viktigaste funktionen på datorn. Allt annat skiter jag i. Och jag ska ha en rejäl hårddisk, en riktig dokumentslukare!"
"Det är förstås skönt att skriva av sig," sa en annan kund förläget, en ung tjej i tjugofemårsåldern.
Jodå, jag fick vad jag ville ha till sist. Fast den här gången rörde det sig om en försäljare av datorer alltså ICKE en samtalsterapeut.
VARFÖR???
|
You are not logged in
Today's date: Thu, 4 Dec 2008 00:48:05 +0100
|
 |
|
|
