Vilsen

För snart 10 år sedan gick jag i den s.k. väggen. Blev sjukskriven och mådde dåligt. Vid samma tidpunkt träffade jag min nuvarande man (jag har tidigare varit gift och har vuxna barn som berikat mig med barnbarn). Jag tänkte börja ett helt nytt liv, starta om och flyttade ca 40 mil till min man. Tyvärr blev det inte som jag tänkt mig. Det visade sig att jag har en reumatisk muskelsjukdom och är fortfarande "sjukskriven". Därför har jag inte hunnit komma ut för att träffa nya vänner. Hittat en handfull genom att träffa andra med liknande sjukdom.
Min man har barn i tonåren. Jag blev styvmamma. Till att börja med hade dom delad vårdnad, men detta förändrades i samband med att mamman träffade en annan man och flyttade ett antal mil till honom och tog med de yngsta barnen. Kvar på heltid hos oss blev 18-åringen.
Detta förhållande är inte komplikationsfritt. Mamman till barnen har hela tiden bestämt allt om ungarna. Min man vågar inte säga ifrån. På så vis har hon styrt vårt liv. Jag har försökt hålla mig lugn, för barnens skull. Men pappan är på tok för mjäkig. Det är inte bara jag som påstår detta, många i vår omgivning menar samma sak. Och detta är kärnpunkten i min undran. Jag anser att jag får ta för stor del i familjen. Det är jag som ska hålla i trådarna, så det fungerar. Jag har visserligen kunnat sätta vissa gränser, så familjen hjälper till i hemmet någolunda. Men fortfarande är det jag som får hålla i "tjatandet", påminna och "hålla reda på". För närvarande gör vi så, att jag påpekar saker till min man, som får vidarebefodra detta till 18-åringen...... Men jag har en väldigt god kontakt med 18-åringen. Hon har ett mycket stort stöd i mig, det har hon sagt. Pappan pratar inte med henne, han pratar inte med någon av sina barn. Jag har bett, vädjat till honom, att ta sig an barnen.... ta med var och en ut en timme så dom får vara ensamma. Men nej. Fadern gömmer sig hellre i ett korsord.
Jag känner mig väldigt ensam i relationen. Min mans arbetsförhållande har ändrats. Han arbetar ibland långt från hemmet, ibland med övernattningar i flera veckor. Till sommaren blir det 5-6 veckor han kommer att vara hemifrån. Jag anser inte att 18-åringen kan klara sig själv hemma, har inte det ansvaret ännu. Jag har påpekat vid flera tillfällen, att jag inte har ansvaret över hans barn, mer än ett vuxenansvar. Ändå, utan att fråga oss i familjen, har han tagit detta beslut att arbeta ett antal mil från hemmet. Han hade kunnat neka. Han har bett en släkting ta hand om 18-åringen, så denna ska få mat varje dag efter skolan. Han visste att jag skulle säga nej, till hans resa och att jag inte vill ha ansvaret över 18-åringen. Därför detta beslut. Kan också påpea att 18-åringen inte har någon aning om detta med maten, bara vet att han ska vara borta, inte hur det går för 18.
Är detta en relation att fortsätta med. Jag vet snart inte längre om jag älskar honom, när vi inte pratar med varandra. När vi inte kan ha familjemöten när han är så egensinnad.
Jag vet inte om jag vil längre......