MER INFO
KATEGORIER
|
Mår dåligt
Mår dåligt
From:
******
Date: Mon, 11 Feb 2008 20:56:24 +0100
|
|
Reply to all
|
|
|
Hej!
Mår sämre och sämre. Är 36 år med 3 små barn 6, 3 och 1 1/2. När jag var gravid med tredje barnet dog min pappa i cancer. Ganska hastigt,kanske inte oväntat. Jag saknar honom så. Fick aldrig ta riktigt farväl då jag var bortrest när han dog. Han var väldigt sjuk men inte terminal på något vis. Mina föräldrar är skilda. Min mamma har affektiv känslostörning. Hon har alltid mått lite dåligt men det är först på senare år som hon är riktigt hämmad av sin ångest. Bor i ett renoveringshus som jag inte riktigt gillar att hålla på med. Min sambo är jättenöjd med att hålla på med huset. Jag blir bara matt. Orkar inte ens engagera mig vilket skrämmer mig eftersom det är vårt hus. Jag är lik min mamma med att jag alltid har fått kämpa igenom saker som är tråkiga och jobbiga. Jag kan inte bara ta fram dammsugaren och suga utan måste tänka 10 jobbiga negativa tankar om detta först vilket gör att själva dammsugningen blir så löjligt tung. Jag är medveten att det är och har varit mycket runt mig men blir man verkligen så här ledsen och nedstämd av det? Jobbar som distriktssköterska och borde kunna ta hand om mig. Vill därför inte söka vård här hemma. Bor i en liten stad med snål inställning till hur man ska vara. Jag trivs bättre i större städer. Jag försöker själv att komma på vad som är orsaken till den melankoli som jag känner. Skulle vilja känna glädje över livet,mina barn och allt vi har men gör det inte. Är orolig att mina barn ska ta skada. Undrar mycket om min mamma mådde dåligt när jag var liten och hur det påverkade mig. Hon säger att hon mådde bra men hade perioder då hon mådde sämre. Jag blir lätt irriterad på mina barn och tycker synd om mig själv att jag har det så jobbigt med dom. De är väldigt fina barn men krävande. Trivs inte så bra på jobbet eftersom vi håller på att omorganisera och detta medför mycket tjafs vilket tar på krafterna. Jag är rädd att jag ska bli som min mamma som knappt går ut och ser sig som ett offer inför vården. Behöver jag äta antidepressiva mediciner för att bryta. Jag orkar inte ha såna här jobbiga dagar, jag ser allt negativt och orkar ingenting. I mina ögon verkar de flesta sköta sina dagliga sysslor utan några större besvär. Jag vet knappt vad som är normalt att känna. När jag träffar kompisar så bara jag klagar på att det är så mycket med allt. Jag känner mig tråkig och börjar fundera på hur mycket dom uppfattar av min negativitet som jag har försökt att dölja hela tiden. Jag är väldigt positiv ibland. Har märkt att mitt humör påverkas av menscykeln. Men som sagt så känns de negativa stunderna större och större. Skulle vilja ha råd om hur jag kan gå vidare.
MVH
Sök hjälp på en psykiatrisk mottagning i en annan stad. Ersta psykiatriska klinik i Stockholm kan vara en möjlighet. SSRI-medicin och kognitiv psykoterapi kan hjälpa dig.
Har ni råd att anlita städhjälp ibland? Det kan betyda mycket, om man är överbelastad. Låt din man ta hand om renoveringen, han tycker ju att det är roligt. Kom bara ihåg att beundra hans insatser.
Akta dig för negativa tankar, eftersom dessa förgiftar ditt sinne och gör dig nedstämd. Tänk på hur du vill vara och vad du vill ska hända i ditt liv istället, så får du draghjälp framåt av dina tankar.
|