Sorg p.g.a. brist på sexlust

För en vecka sedan fick jag beskedet av en urolog att min bristande sexlust inte är något hon kan göra något åt. Hon sade att jag helt enkelt inte kände tillräcklig sexuell lust. När jag frågade varför så visste hon inte. Bara att det har med hormoner att göra. Att en del män inte har så stark lust.

Jag har haft flera korta förhållanden i mitt liv. Jag har alltid tänkt att det varit fel på kvinnorna att jag inte känt riktig sexuell lust. Nu visar det sig att det är och alltid har varit fel på mig.

Jag har nu ett förhållande med en kvinna sedan ett halvår tillbaka. Jag har aldrig gett någon annan människa så mycket närhet, ömhet och kärlek. Jag har under detta halvår investerat så oerhört mycket känslor i denna kvinna.

Som det brukar vara när det gäller sex, kunde jag den första tiden ha halvtaskigt sex med denna kvinna, men nu har jag inte någon lust alls kvar. Och därmed kan vi inte heller ha sex.

Jag känner en sådan oerhörd sorg över detta. Jag kan inte koncentrera mig på något annat. Jag orkar inte vara närvarande när jag är på jobbet. Jag har ont i hela kroppen av sorg. Jag vill så gärna gråta men kan inte. Det har jag aldrig kunnat. Det värker så hemskt i bröstet av sorgen. Jag äter nästan ingenting längre.

Av mina förhållanden har jag haft tre kortare förhållanden (vardera 1,5 år)i mitt liv då sexet har fungerat. I ett av dem fungerade det helt underbart. I dessa fall var sexet inte anledningen till att det tog slut.

Jag älskar och är fortfarande kär i kvinnan som jag är tillsammans med nu. Men jag kan inte ha sex med henne, för jag saknar lusten.Jag vet att förhållandet kommer att ta slut, för ett kärleksförhållande utan sex tar slut.

Jag sörjer nu både min kvinna och vetskapen om att mitt sexliv inte är som det ska vara. När jag är med min tjej så är sorgen som värst. Med hennes blotta närvaro blir min oförmåga så tydlig. Och när jag inte är med henne så saknar jag henne.

Att inte kunna ha sex innebär ju att jag är dömd till ett liv i ensamhet.

Jag orkar nästan inte ens träffa henne längre, så stark blir och är sorgen.

Vad ska jag ta mig till? Jag känner mig så fruktansvärt hjälplös och förtvivlad.

Jag har två vänner som jag kan få komma till och vara länge hos. De bor 30 mil ifrån den ort där jag bor.
Jag funderar på att åka till dem bara för att få komma undan jobbet, min flickvän, ja för att få komma undan allt.

Jag orkar inte vara närvarande i någonting längre. Hos mina vänner får jag sällskap och känna trygghet, samtidigt som jag får vara för mig själv.

Vad ska jag ta mig till? Jag känner mig så fruktansvärt hjälplös, sorgsen, ensam och förtvivlad.