Ångest pga förhållande

Har otrolig ångest sedan min pojkvän gjorde slut efter tre år tillsammans. Före det hade han visserligen hotat göra slut flera gånger men alltid kommit krypande tillbaka. Tänkte att han hade någon kris. Så här har det känts i fyra månader nu.

Är 32 och så otroligt rädd och nere. Rädd för att bli ensam. Nere för att varje dag komma hem till en ensam lägenhet.

Är så rädd att förbli ensam hela livet. Det värsta är att den här tiden på året gifter sej folk på löpande band.

Har ett bra jobb, en liten egen lägenhet, men mitt liv känns så tomt utan någon att älska och planera framtiden med. Bytte jobb för åtta månader sedan, vilket säkert tog en del tid av förhållandet, och tärde på det, men sa hela tiden att första tiden är tung. Hade hoppats på att vi hade tillbringat den här sommaren med att pyssla om vår första gemensamma lgnhet, men här sitter jag ensam.

Känner mej så misslyckad och ledsen. Sättet han gjorde slut var så nedrigt, han hade packat ihop alla mina saker i en plastkass (efter tre år) och slet ifrån mej nycklarna. Har en egen bostad förstås, men det kändes extra sårande eftersom jag hjälpt till att inreda hans hem...
Kan vara temperamentsfull och gå upp i mitt jobb, men det betyder inte att jag inte hade älskat honom.

Mår så dåligt. Har haft en bakgrund med ätstörningar och jobbiga familjeförhållanden och gått hos psykolog tidigare (inte hjälpt), och börjar vara trött på att betala för att någon ska bry sej. Det är så sjukt. Det enda jag önskat är ens en mänska i den här världen att lita på, men det är väl för mycket begärt.
Funderar allvarligt på att ta livet av mej för jag orkar snart inte leva mer.
Har någon något förslag om hur man försöker ta sej igenom nästa dag och nästa ... och försöker hålla hoppet uppe? Vet ni någon som är 32 och singel... efter långa förhållanden.

Hej, jag ha samma problem som du. Jag är sedan 5 år ihop med en kille och den älskar jag mycket. Men nu för tiden blev det så att vi inte träffas så ofta. Vi bo inte ihop och jag förstår eftersom han ha en hög position att jag bo i ett fel område. Han menar att jag inte längre passar i hans klischeé. Sen kom han med utredningen att han ju också barn att försörger, gör utbildning ( en forschkningsarbete ) och så vidare. Jag orkar faktiskt inte längre denna tillstånd att träffa och älska honom bara en gång i 2 månader. Jag studerar psykologi och ha inget job och livet är hård. Min bidrag är så lite att jag klara mig trots att den ligger under existensminnimum. Även detta kräver nerven. Jag ha förrut varit ensam i 40 år och jag mådde jätte bra. Nu lärde jag känner den som jag vill ha och såg att även jag ha känslor. Men tyvärr se det nu ut att jag säger mig helst ifrån och gå tillbaka till min ensamhet. Jag får se hur länge det dröjer tills jag ha den gammla nivån tillbaka. Svårt så klar men jag vill inte längre lever så här. Jag var svartsjuk och började inreda mig att allt är mitt fel. Jag se inte att även andra ha problem och bombaderade min kille mitt mina. Det blev för mycket för honom och det var den nästa grund han hade för sitt tillbakadragande. Men han sa också att det blir igen som det var förrut. Tyvärr tappade jag min tro och vill nu igen leva för mig själv.
Tänk positiv och du få se att du hitta också en väg att kom över din ensamhet. Jag kan till ex. alldrig flytta ihop med någon därför att jag är fruktansvärd beroende av att bo ensam. Man kan gör mycket mer när man ensam.

MvH Jean

Jag går precis igenom den svåraste tiden i mitt liv, någonsin. Min pojkvän lämnade mig för snart tre månader sedan, efter ett inte så långt förhållande, men seriöst. Vi hade pratat om att förlova oss till sommaren 07. Men nu blev det så, han lämnade mig pga olika sätt att leva och se på saker och ting. Visserligen var det mitt fel att det tog slut, då jag inte tog hänsyn till hans sätt att se på saker och ting kring livet. Så nu sitter jag här, tre månader senare och sörjer över mina misstag och ångesten äter upp mig inifrån. Hela tiden tiden frågar jag mig själv, Varför? Tänk om...?

Men det spelar ingen roll längre. Det som har hänt har hänt. Och det kanske är svårt att se det från den ljusa sidan, men allt som händer har en mening. Psykologisk hjälp kan inte hjälpa dig om du inte hjälper dig själv. Tyvärr finns ingen genväg för att komma över en person som man älskar. Det är jätte svårt. Jag ska inte säga att du glömmer honom snart, det går över. För fastän det är sant så hjälper det inte. Du måste gå igenom den smärta och rädsla du känner för att kunna bearbeta. Om du känner för att gråta, så gråt.
Ägna tid åt dig, gör saker som du njuter av och uppskattar, träffa vänner och försök ha kul. Mer än så kan jag inte hjälpa dig. Du måste stå på dig och hjälpa dig själv, vännen! Skriv gärna tillbaka. / Victoria

Hej,
Jag kan förstå den här ångesten ni känner, man tycker man ställt upp och gjort det man kunnat och sedan har det inte räckt ändå. Men jag är kille och känner ångest över om jag ska flytta ihop med min tjej eller inte. Faktum är att jag är rätt nöjd som det är för tillfället. Det jag är rädd för är just om en separation skulle äga rum efter man flyttat ihop. Hur uppslitande skulle det inte bli och man kan fråga sig varför jag tänker på det nu? Kanske för att jag är ett skilsmässobarn eller för att jag inte är 100 på att min tjej är den jag vill leva ihop med. Det känns som min frihet tas ifrån mig om jag flyttar ihop.

Jag undrar om den här rädslan eller tristessen över att känna sig ensam beror på att man helt enkelt inte kan älska sig själv och inte göra något kreativt av den tid man har på sånt man tycker är roligt. Eller brist på intressen. Men har jag fel när jag tänker att om man träffar en person och känner att oj den här människan vill jag leva med resten av mitt liv då har jag träffat rätt person?

Eller ska man vänta och se? NÄ det känns som jag saknar något som jag inte kan få som jag bara längtar efter. Sex? Nej inte är det sex, det är inget fel på det.

Hm..lyckan skulle jag tro. Den är väl den vi eg. alla söker.

42 år och singel i 6 år..(typ..:o)
"- du kan dra åt helvete din feta jävla gris,trodde du jag ville ha barn med DIG,så lättlurad"
sa min efter 3,5 års förhållande,kille (?)
då jag efter HANS tjat,bestämt mig för att behålla barnet jag väntade på..
(ngr dagar innan nyårsafton och 2dagar innan "deadlinen" för en 1-stegs-abort)..
En 2-stegs blev det ngr veckor senare,tog 1,5 år innan jag fick pratat med honom igen,och han bodde ihop med en av vad jag trodde var mina bättre väninnor då jag ringde och hade bestämt mig för att föda hans barn..

DÅ..
var jag den fattigaste,ensammaste,övergivnaste,utstött ur flocken som inte ens hejade på mig,mina f.d vänner..jag hade så lite pengar att jag hurtbullen själv fick sluta motionera och påskhelgens mat blev att doppa fingrarna i o BOY!
Ingen ringde mig,ingen saknade mig,och min "sista" vännina,den bästa,var med under aborten och har sedan ett halvår efter den
levt ihop med min x-make sedan 15 år..och min gode vän en bit ifrån omkom olyckligt..
DÅ,var man inte tuff,och
DÅ,lovade jag mig själv att aldrig vara så beroende av att ha EN livskamrat,att hänga upp hela mitt liv på en MAN
(vilket jag ju gjort sedan 16-årsåldern även om föremålen växlat :o)och
DÅ insåg jag efter ngr år att jag räknat ut förloppet eller såg det,redan från början..
och DÅ..och sedan dess,går jag på det som är JAG,MIG,MIN vilja,känsla,intuition..och jag är hellre singel med goda vänner,manliga kvinnliga unga gamla än hysteriskt
(ursäkta men så ÄR mången kvinnors sökande efter..?)
jagande efter ngt man föresatt sig SKALL vara..

Tiden läker alla sår..jag fick ytterligare ett stort,djupt,segt och långlivat ett,och visst gör det sig påminnt..men tiden LÄKER
och DET trodde jag inte DÅ!

Så ha hopp..det kommer,du fixar det,det känns,TILLÅT dig att känna,ta dig TID att känna,(en timma om dagen kan man känna koncentrerat och man pysslar med annat efter 10 minuter) för ALLT har sin tid..
Klyshigt värre här,
men inte vill någon ha en partner som inte vill HA EN?

Alla mina lyckönskningar till alla stackars övergivna singelkvinnor som jag hoppas ser andra möjligheter som t.e.x
att njuta av att umgås med sig själv,skapa en lyxig EGEN tillvaro som lämpar sig utmärkt som grund för nästa "fas" !

Jag får ångest av att vara i ett förhållande.
Ingen kan berättaför mej varför... svaret finns
i mej säger psykologer oc kuratorer.


Nån som har samma problem?

..och jag har i 8,5 år hållit ihop ett förhållande pga av separationsångst. jag är sorten som ser till att klara oss igenom alla bråk och svackor och jag är helt urlakad. mitt blodtryck är nu för tiden högt och jag är tom sjukskriven för stress. jobbet är för belastande men egentligen, vet jag, är det förhållandet som fullständigt tar kål på mig. rädslan för att leva ensam igen är större. min sambo har stort spelrum, han lever rövare med mina känslor och riskerar att gå över gränser om aldrig kan lagas, förresten det har han och jag har duktigt lappat och suddat. nä hu hörrni. jag känner med er, varenda en som skrivit här, hu säger jag. jag är 37 år men känner mig som 137. hur gör man för att komma loss när man inte vågar är min fråga? det här tillståndet av ständig rädsla för att bli lämnad (min kille är fin på hot)kramar livsgnistan ur mig.

Jag får oxå ångest av att vara i ett förhållande. Jag har alltid trånat efter kärlek. Nu har jag fått det, av världens bästa man. Allt är perfekt. Men jag är inte lycklig. Faktum är att jag är olyckligare än jag någonsin varit. Jag har ständigt ångest. Jag har konstant dåligt samvete gentemot honom. Jag känner att jag lurar honom. Att min kärlek inte är äkta. Att jag utnyttjar honom för egen vinning skull, bara för att det är skönt att ha någon. Jag har aldrig träffat nån som honom och jag älskar honom högt, men ändå känns det som att jag drömt om nått mer, eller om nått annat. Jag har alltid sökt kärlek hos personer som ej är villiga att ge mig den. Med honom är det annprlunda. Han ger mig allt!

Det känns som att min ångest driver mig till att förstöra vårat förhållande och jag har inget att såga till om. JAG vill leva mitt liv med honom, jag älskar honom! Men jag kan inte, för ångesten är ivägen och jag kan inte få kontroll på den.

Nu känns det som att det skulle vara som en befrielse att vara själv och som att jag vill vara själv resten av livet och som att kärleken inte är för mig!

Hej alla!
Jag har haft ångest i 2 av mina förhållanden. Ett på 4 år och ett på nu 2 år.
Det förhållande som jag har haft nu, har jag fått kämpa mej igenom.. Har hela tiden kännt att jag fått ont i magen.. Även fast han är såå snäll och gullig mot mej. Jag har kännt mej fast! Vill springa där ifrån.

Jag har gått i terapisamtal hos flera olika.. och det har inte gett nåt.
Nu har jag testat hypnos. Och senast så pratade hypnotisören med mitt undermedvetna. Och det svaret jag fick var att jag skulle lämna min kille. Jag har ju hllt på att göra det länge. Har dragit ut på det.. För jag trott att det bara var mej det var fel på.

Men enligt mitt undermedvetna så är vi inte rätt för varandra. Nu ska jag vara singel coh tänka över mina behov. Och lära mej lyssna på mig själv och min inre röst. I tro på att det finns en drömprins där ute som allt kan kännas bra med någon gång!


Skönt att det är fler än jag som lider av det här.. Hoppas att ni alla kommer på ett svar och en lösning.

Hej Sarek!

Vet inte om du fortfarande läser dessa inlägg, men jag försöker iaf.

Jag lider av samma sak. Jag får panik av att vara i ett förhållande.
Jag har inte varit i kontakt med ngn psykolog än för att jag försöker lösa detta på egen hand, dock kommer ingen vart.

Å gud det känns som det är jag som skrivit inlägget.... har du fått svar på din ångest, ditt problem?
Vad göra?