Panikångestattacker?

Hej Gunborg,
Jag är 25 år gammal och jag utsätter mig själv ofrivilligt för vad jag har kommit att förstå är panikångestattacker. Jag har tidigare i ungdomen arbetat extra med nattlig hemtjänst. Vid ett tillfälle satt jag ensam med en gammal dam som gick bort, hängandes mot min axel. Eftersom jag har tystnadsplikt mot det sjukvårdscentrum jag arbetade, har jag inte pratat om den händelsen direkt. Jag tror att det är efter denna händelse som jag började känna en större panik inför döden. Min mormor är 87 år gammal och har åkt jojjo in till lasarettet och eftersom jag sett dessa symptom i extraarbetet så kan jag tydligt se varthän det är på väg. Detta skrämmer livet ur mig. Det kan även göra att jag tänker på min egen död och vad som händer efter döden. Om jag sitter upp och får dessa tankar känns det stundtals som att jag svävar utanför min egen kropp och jag upplever ett starkt obehag. Ibland avundas jag de som är starkt troende, då de säkerligen inte utsätter sig för samma sak. Jag kan ligga sömnlös och/eller gråta mig till sömns på grund av detta. Att jag har ett yrke som inbetecknar stor osäkerhet (doktorerar) så kanske den stress som detta medför också påverkar mig negativt. Jag tycker dock det är mkt intressant att doktorera, det är bara att jag inte lyckas "landa". Jag kan också bli irriterad på mig själv att jag inte kan förstå bättre - jag har ju läst om panikångest på Internet och borde inte faktan i sig lugna sinnet? Ibland kan jag, trots intresset för forskningen, känna apati inför arbetet och inte orka jobba vidare. Jag blir lat. Hela mitt liv har annars karaktäriserats av hög ambition, styrka, målmedvetenhet och jag har alltid presterat. Under mina fyra år på min magisterutbildning fick jag aldrig underkänt på en tenta, utan antingen G eller VG på en gång.

När jag var barn genomgick jag en tuff period från högstadiet till gymnasiet i form av utfrysning. Endel var säkert mitt eget fel då min egna sociala kompetens falerade, men även nu (och trots mina välgångar i akademin) känner jag osäkerhet. Varför? Finns det något sätt som jag kan "arbeta bort" detta? Det som gör att jag inte har sökt ngn konkret hjälp för detta är för att min sambo pluggar och jag ensam står för alla utgifter - att söka hjälp överstiger således vår budget. De attacker jag har kommer vanligtvis ett par gånger i månaden - och kanske är detta för sällan för att ens fundera på att söka hjälp?

Tacksam för vägledning.

Du behöver hjälp. Vänd dig till din psykiatriska öppenvårdsmottagning och fråga, om det finns möjlighet för dig att få psykoterapi till låg kostnad. Bor du i Stockholmstrakten, får du gärna börja i en av mina grupper. Det kostar också lite.

I Sverige brukar duktiga flickor tyvärr bli utfrysta. Se bara på hur den lysande skådespelaren Helena Bergström blev utbuad av sina kolleger. Försök ta det som en komplimang. Hade du inte varit ambitiös och begåvad, hade du sluppit mobbning.