Home   News   Forums   Log in    Get personal advice    My area     Help    
|
Go to:
Alla forum
  Fråga-experten-området
  Gratis rådgivning via internet om psykologiska problem och relationsproblem
  självskadebeteende
MER INFO

KATEGORIER

KOM2002 (reply)  självskadebeteende

Thread Messages in thread:

reply Re: självskadebeteende , Gunborg Palme - Leg psykolog - Leg psykoterapeut - Telefon 08-664 60 92 , 16 Aug 2007 04:42
reply självskadebeteende , ****** , 11 Aug 2007 13:11
 106596. To top of pageTop   Next message down
självskadebeteende
From: ******
Date: Sat, 11 Aug 2007 13:11:39 +0200
Language: Swedish

 


Reply to this message

Reply to all  

reply
Har en 17 årig pojke som har på sin ena arm (underarmen) ärr efter att ha rispat/skärt sig. De är inte djupa. Likt en katt kunde ha klöst honom. Men det är fult, och jag ser att han skäms för sin arm, gömmer den ibland om vi tex står bland andra människor Vi upptäckte det innan sommarlovet, och jag har beräknat att det hänt under vinter/vår. Jag har konfronterat detta med honom. Samtalat om det varit jobbigt i skolan, det var nämligen så att han tyckte att resorna blev långa till skolan, två lärare som han uppskattat mycket har slutat. Det vart en del incidenter med ngn klassskamrat som inte var riktat mot honom men som han fick uppleva, då dom gick i samma klass som inte var positiv, och mellan raderna uttryckte han att han ville byta skola, att det inte alltid fanns bra kompisar. Att han undrade om vi inte kunde flytta. Han är inte den som "hänger på stan" eller som vi hitintills har behövt konfronteras vad gäller tex "fylla". Han har lyssnat, men säger att det är inte av betydelse nu, att jag inte ska bry mig, jag ska inte oroas. I skolan har han varit omtyckt av lärare, där han blivit omtyckt gjort bra ifrån sig (med vg och mvg). Dom har sagt att han är mogen, uttrycker tankar, åsikter med djup (om jag kallar det så) Ser saker från flera håll och våga stå för sin sak. Däremot sa dom på utv. samtalet att det är möjligt att han kanske upplever "gliringar" från klasskamrater. undrade hur han upplever det, men han sa att det var okej. Han har fritidsintressen som upptar tid 2-3 ggr/v. Han är inte typen och har heller aldrig varit den som har stort umgänge, han är en vän trogen, har kompisar men det är inga gäng. Jag har som sagt talat om den självskadade armen, bett honom om, han kan beskriva mer när det hänt, kan han beskriva ngn spec. känsla eller händelse. Har bett om att vi tar kontakt med tex psykolog men han vill inte. Upprepar att det inte händer nu, att det är förbi och poängterar att han inte vill till samtal el. dyl hos ngn och att jag är dum i huvet som inte ger mig isåfall. osv som en tonåring kan hålla på om att inte lägga sig i mer osv.
Det jag bett om är att vi kan tala om hur man kan hitta andra vägar för att må bättre hitta alternativ om man börjar må dåligt. Jag vill att han skall hitta vägar för att på ett konstuktivt sätt lösa ev stress. Vi har även haft kontakt med skolan vad gällde klasskamratens incidenter och även föräldrar. Det har fungerat bra och visat uppskattning från skolan. Vi har även samtalat om byte av skola och han har möjlighet att byta om han vill. Som det är nu vill han inte, utan har idag ambition att avsluta gymnasiet där han började. Min fråga är: Är det bra som det nu är. Jag känner mig fn lugn och har förtroende för att gm att vi nu "vet" vad som förekommit kan vi vara mer medvetna utan att för den skull vara på, att jag hoppas att detta inte upprepas (att det förblir en period i livet) att om han vill, när han kan, söker vi hjälp. Kan det vara på den här nivån att han förhoppningsvis berättar mer, jag märker att han iallafall lyssnar på mig, eller ska man tvångsinta honom? Eller kan vår självhjälp via oss, böcker, internet vara tillräckligt. Då han inte är beredd att ta psykolog kontakt. Det är som sagt nu så att det inte är ngt aktivt beteende idag. Jag har berättat att jag kan behöva fråga om råd. han kommenterade inget speciellt. Sommarlovet har varit bra och vi utgår från att det nya läsåret blir bra. Mvh Minja
 106860. To top of pageTop Previous message Previous message  
Re: självskadebeteende (Reply to: 106596 from ****** )
From: Gunborg Palme - Leg psykolog - Leg psykoterapeut - Telefon 08-664 60 92
Date: Thu, 16 Aug 2007 04:42:26 +0200
Language: Swedish

 


Reply to this message

Reply to all  

reply

Eftersom din son har slutat skära sig själv, tycker jag inte att du behöver oroa dig. Men om han börjar igen, kan du uppmuntra honom att söka hjälp. Han blir inte tvångsintagen bara för att han skär sig, utan måste söka hjälp frivilligt. Det verkar, som om du har stor anledning att vara stolt och nöjd med honom. Intressera dig för hur han har det på dagarna. Att få berätta för dig, hur det är i skolan, kan lätta på hans spänningar.




You are not logged in
Today's date: Fri, 29 Mar 2024 15:28:47 +0100
KOM 2002