Minsta barnet flyttade för en kort tid sedan. Underbart roligt, och jag som mamma har puttat på, uppmuntrat och haft den stora äran att få hjälpa till
att inreda nya lyan.
Men... Det är vansinnigt tungt! Tufft, tyst och näst intill outhärdligt! Det känns som om jag kommer att förlora förståndet när som helst. Har svårt att andas, sova, äta. Måste tvinga mig till alla vardagssysslor som jag tidigare utfört med glädje.Samtidigt kan/vill jag inte ge efter och "braka ihop". Gläds så oerhört åt att ännu ett barn går ut i livet som en trygg, harmonisk, människa. Har en underbar man, härliga vänner och ett fantastiskt arbete men det fyller inte den mening min vardag hade förut!
Det känns som om jag inte orkar mer och ännu värre; ibland känns det som om jag inte vill mer! Snälla, ge mig ett råd, eller två!
Snart tokig på riktigt...