Hej!
Jag är en kvinna 40 år. HAr alltid tyckt att bra relationer och att leva efter sina känslor är bland de viktigaste i livet. Men ändå har jag nog när jag ser tillbaka haft väldigt svårt att leva som jag lärt, speciellt när det gäller det sistnämnda. Jag har månat om mina relationer och tyckt de varit viktiga men samtidigt haft så mycket blandade känslor inför dom. Jag har gått i terapi framför allt för ångest och stresssyndrom, mycket av behandlingen har kommit att handla om att jag måste godkänna mina egna känslor och stå för vem jag är. Jag tror att jag lever ärligare idag än för 10 år sedan. Detta är en strategi som jag medvetet valt och som jag trott på ändå tvivlar jag mycket just nu. Jag undrar om du kan bemöta mina existentiella tankar kring detta.
Trots att jag valt denna väg och märkt att jag fått mindre ångest (väldigt sällan numera) så undrar jag hur det kan vara rätt när jag ser:
- jag har inte många relationer kvar i mitt liv
- jag tycker att jag är mig själv med dem jag umgås med men ändå känner jag ingen närhet
- i de relationer jag har så känner jag mig ibland väldigt kritisk vilket jag ofta visar eller säger vilket inte alls oftast är välkommet. Detta medför att jag tvivlar på om jag kan bli omtyckt för den jag är, om jag har förmågan att tycka om andra för det dom är
- ibland numera kan känna hopplöshet och tappad livslust vilket jag aldrig gjorde när jag hade ångest (då hade jag massor av drivkraft att ordna till mitt liv)
- ibland numera känner en oerhörd smärta och gråter på ett sätt som känns primalt eller avgrundslikt och ger mig minnen från barndommen. (Min mor lade skuld på mig för att jag inte kunde "fixa" deras äktenskap och om jag blev ledsen så fnös hon åt mig och sa att jag säkert hade dåligt samvete, ibland när hon mådde dåligt så låg hon på sängen och sa att hon trodde hon skulle dö, när jag då blev förtvivlad och tyckte hon skulle åka in på sjukhus sa hon att det skulle hon inte alls, min tolkning blev att jag fick ansvar men ändå blev maktlös)
Min fråga till dig är, tror du att jag är på rätt väg med mig själv trots att jag känner allt detta? Hur kan jag hantera mina relationer så att jag känner mig äkta och ärlig men utan att såra andra genom den ilska jag känner mot dom ibland? Hur kan jag göra för att känna mig nära andra människor?
Tacksam för svar
Du kan uttrycka dina känslor på olika sätt. Om du kritiserar andra människor, drar de sig undan. Om du ber vänligt om det du behöver och dessutom tillfredsställer deras behov, är chansen störra att du får ha din vänner kvar.